Vad gör våra konstpedagoger?

Någon gång tror jag alla har mött en konstpedagog som radikalt tvättat våra ögon och som för evigt påverkat vårt förhållande både till konsten och till verkligheten.
Carlo Derkert var en sådan konstpedagog. Efter honom har en rad begåvade personer fortsatt hans gärning på museer, konsthallar och i skolor.

Ulf Edberg guidar

VOLYM har ”samtalat” över nätet med några konstpedagoger som arbetar i Västernorrlands kuststäder. Vi har tillsammans vänt på några stenar för att se vad som är ambitionerna och vad som är möjligheterna.

Vilka utbildningar har våra konstpedagoger?
Vi undrade vilka de är som arbetar med konstpedagogik vid Örnsköldsviks museum, Härnösands Konsthall och Sundsvalls museum och kulturförvaltning. Det visade sig i stort sett vara som i andra delar av landet. De är konstvetare, intendenter, museologer, konstnärer och lärare. Ingen har någon speciell utbildning för uppgiften som konstpedagog. Alla samarbetar de med bildlärare och andra lärare, konstnärer och med varandra. Något riktigt forum för denna samverkan finns inte. Men en förhoppning går till länets konstkonsulent för samordning, för seminarier, för utbildning osv.

Vad är uppdraget?
Flera ser sin uppgift som förmedlande mellan konsten/konstnären och betraktaren och därmed att få ”ge konsten en chans”. Någon ser uppgiften var att utmana besökarnas tankar. Man ser också konstpedagogen som en person med öppet lyssnande och som ser och uppmuntrar deltagarna till egna uttryck och en person som kan locka till reflektion.
Någon ser uppgiften som att helt enkelt ”förmedla” specialkunskaper på konstens områden.

Några menar att pedagogen kan genom konsten hjälpa människor att forma synen både på sig själva och på omvärlden. Pedagogen kan hjälpa barn och ungdomar att upptäcka konstvärldens och därmed livets möjligheter. För barn som upplever ensamhet, oro, längtan osv kan konsten öppna för fördjupande samtal. Annars tysta barn överraskar ofta med att tala om konst, bilderna lockar fram orden. När det gäller tonåringarna är det speciellt viktigt med deras delaktighet, att de får föra ett samtal, lösa uppgifter osv. Man framhåller att det är viktigt att mötet med konsten alltid måste vara kvalitativt bra och inte bara något kvantitativt mätbart.

Samverkan med skolan ses som själva grundbulten; där skolan ger eleverna verktygen och modet att själva uttrycka sig, medan de olika institutionerna skapar mötena med konsten och därmed ger tillgång och öppningar till konstvärldens möjligheter.

Dokumenationer och status
Styrningen av verksamheten, dokumentationen och utvärderingen varierar från institution till institution. Men alla inser att om det fanns tid för ordentlig målskrivning, dokumentation och utvärdering, vilka allmänheten och politikerna kunde ta del av, så skulle nog också förståelsen för arbetet bli bättre och den nödvändiga statushöjningen komma.

Framtidstankar
Man tycker att Mittuniversitetet borde ta på sig en större roll genom att erbjuda utbildningar och forskning, erbjuda fortbildningskurser osv. Det finns en tydlig önskan av ett forum för en bredare samverkan, en samverkan mellan länets konstnärer, de olika kulturinstitutionerna och utbildningarna, från förskola till universitet.

I länet sker idag ett omfattande konstpedagogiskt arbete, vilket har avgörande inflytande för konstklimatet, men som inte får några stora rubriker i medierna.

Arbetets karaktär förändras. Samtida konstnärers undersökande, interaktiva projekt ställer helt nya krav, samtidigt som de gamla konstskatterna alltid väntar på oväntade, spännande ”nyläsningar”. Bild- och konstpedagoger, kulturjournalister och konstnärer börjar närma sig varandra på nya spännande sätt. Om det måste vi fortsätta att samtala.

Sammanställt av
Torgny Åström

som samtalat över nätet med
Ingalill Örtnäs, Gunilla Stillström, Kjerstin Schenell och Ulf Edberg.